"... Tokstollar, tänkte jag när jag blev ombedd att skriva mina memoarer. Vad då memoarer? Jag har inte levt färdigt! Jag befinner mig på livets middagshöjd! Nåja, lite över, då. Obetydligt över.

Det var samma sak när jag fick höra att man planerade ett Lill-Babsmuseum i Järvsö. Jag är väl inte död än! Gärna ett galleri, i så fall, tänkte jag, där jag kunde få visa mina minnen. Mina minnen är ju inte bara mina. En bild på mig och Ingemar Stenmark, till exempel, eller på Ingemar Johansson och mig... visst kan jag dela med mig av det! Sådana minnen påminner ju också andra människor om vad de upplevde de där åren. När de nu var. Men memoarer?

Jag kan inte skriva. Jag har en sådan respekt för pennan att det är löjligt. Det har naturligtvis att göra med att jag bara har folkskolan i ryggen. För "intlektella" har jag varit livrädd så länge jag minns. Jag är det inte längre, och jag vet ganska väl när det gick över, men respekten för pennan sitter i. För mig har det skrivna ordet en sådan tyngd och auktoritet. Det är en sak att berätta om allt roligt man har varit med om, allt fantastiskt, tragiskt och spännande, men ska det sedan sättas på pränt också... Nej, det får någon annan ta hand om. Det får Anna ta hand om!

När man väl börjar tänka på det, blir ens liv plötsligt så oerhört innehållsrikt. Var ska jag börja? Var ska jag sluta? Vad ska det handla om? Är det mitt jobb, är det de kvinnor jag haft runtom mig i mitt liv som jag mer och mer tänker på, dessa starka kvinnor som jag levt tillsammans med? Eller ska jag berätta om alla roliga saker som har hänt mig, alla galna saker som har hänt? Ska det vara i kronologisk ordning, ska jag spalta upp det ordentligt eller ska jag bunta ihop alltihop..? Till slut blir det så mycket som snurrar i huvudet att man inte vet vad man heter..."